Vår dotter är snart fem månader och jag ångrar att vi skaffade barn.
Hon har precis börjat le och när hon är glad är stunderna mysiga och hon är jättegullig, men det är skittråkigt. Hennes mamma gråter av glädje och stolt vid varje fis, tror att dottern är döende vid varje hostning och lever och dör för henne. Jag tror inte jag hade saknat dottern om jag aldrig igen skulle få träffa henne. Uppenbarligen har jag inte anknutit till henne men jag känner starkt tvivel inför att jag någonsin kommer göra det. Jag får panik när hon gråter otröstligt, jag har tråkigt när det ska "lekas", alternativkostnaderna (egna vänner, behov, nöjen) är enorma. Det är tråkigt på jobbet och sen går man på kvällspasset hemma och jag går runt med suicidtankar för att få slippa det ändlösa eländet.
Någon som känner igen sig? Ni som har ett behov av att poängtera att jag är en dålig förälder kan bespara sig, det vet jag redan.
Kommentarer
Tänk på att hålla god ton. Vi läser allt innan det publiceras. Meddelanden eller stycken/delar av meddelanden med detaljer såsom hela namn, kontaktvägar eller annat, till exempel namn på skola, kommer att raderas.
27 feb 2026
0
Hej! Det låter tungt! Men det kommer bli bättre (även om det inte känns så). Det finns hjälp att få! Det kan vara så att du drabbats av förlossningsdepression, pappor kan också drabbas. Bvc borde kunna hjälpa, eller vårdcentralen.
7 feb 2026
0
Hej. Jag ska börja med att tillge att jag hoppas innerligt att det jag delar nu betyder något för dig.
Först och främst vill jag säga. Gör det inte. Du betyder för mig, för dina föräldrar för eventuella syskon, för dina bästa vänner. Jag ser dig. Du duger som du är.
Jag är idag 34 år gammal, kommer fylla 35 i år. Jag har sedan tre veckor tillbaks brutit upp med min fru. Vi gifte oss för två år sedan. Vi ha varit tillsammans sedan 2014. Detta är något jag inte delat med mig till andra.
Jag fick min förstfödda år 2015 d.v.s 11 år sedan i år.
Jag hade mina prioreteringar. Jag spelade mycket datorspel. All min fritid var bortkastad efter första barnet.
JAG fick ändra mitt betende, jag gick från att jobba måndag till fredag 7-16 spela 6-7 timmar på helgerna av League of Legends. till att spela 10-20 minuter av Hearthstone. Vad fan hade jag gjort? Jag har tagit bort min favoritsyssla för att fortplanta mig.
Dessutom precis som du skriver. Så är ungen bara fäst vid sin mamma. Men detta är något som ändrades med tiden
Vad jag försöker beskriva är nog vad många pappor går igenom. Bekvämlighet, Rutiner och självförtroende försvinner. Vilket får de flesta att känna oro.
Med det sagt!
Idag. Så har jag ett fantastiskt band till min 11- åriga son OCH mina två döttrar på 8 och respektive 5 år. Kanske låter obetydligt, men vi har kontakt nästan varje dag p.g.a jag valde att ladda ner Roblox och bli en del av deras vardag, istället för att tvinga på min vardag på dom.
Jag hade samma tankar som dig. Du är inte ensam om detta. Men idag är dom det som gör att jag går upp ur sängen, ger mig glädje, hopp och tro att jag kan vara en lite bättre person och förälder varje dag, för om jag inte fanns, vad har dom då att se upp till?
Jag hoppas verkligen att du tar en tänkare innan du gör något förhastat. MVH Halläning