Hej pappor, Jag är en pappa på 43 år som blev förälder för första gången vid dryga 41 års ålder. Pappa till vår älskade efterlängtade son. Vägen dit var allt annat än lätt då min sambo och jag många år kämpade på egen hand, innan vi vi sedan fick kämpa flera år med IVF, med allt vad det innebär. Pga denna enorma längtan och kämpiga väg dit, är jag otroligt känslig när det kommer till vår son. Jag vill ge och vara allt jag kan för honom, men känner ibland att jag inte är så duktig som jag önskar. Min sambo och föräldrar stöttar bra och säger att jag lagt ribban för högt för mina egna förväntningar på mig själv, och så kanske det är. (Har en förmåga att göra det i livet). Jag vet på ett sätt att det är triviala grejer jag förstorar, men det känns som jag sviker min son när jag inte kan allt som pappa. Tandborstning är t.ex. ett moment jag kämpar med, då vår som inte gillar att gapa eller få tänderna borstade, han biter oftast ihop och smuttar i sig tandkrämen endast. Här känner jag att ”jag har snart vart pappa i 2 år, jag borde kunna detta bättre”. Min sambo har kommit steget längre och lyckas något bättre iallafall — men hennes tips funkar inte för mig. Jag har alltid vart en man med närhet till mina känslor, utan att för den delen bli ”mjäkig” eller ”softis” i brist på andra ord, men när det kommer till sonen är jag stundtals väldigt känslig. Hur tänker och gör ni i ert föräldraskap som pappa? Känner ni igen er och hur har ni hanterat det? Tacksam för råd och stöd från mina jämlikar :) Mvh, Fredrik