Vi har en son på 5 år. Innan han kom så var jag lite inställt på att kanske leva ett liv utan barn. För 10+ år sen va mitt liv väldigt destruktivt. Att bli familjefar var inget som fanns i min plan. Jag växte upp med en bipolär pappa med missbruk. Och det sista jag vill är att upprepa historien. I dag är mitt liv stabilt och jag känner att jag kan ge min son så bra förutsättningar det går. Jag har höga krav på mig själv, men jag tror på mitt föräldraskap och skulle inte vilja göra annorlunda. Anledningen att jag skriver här är för att min sambo, mamman till min son vill att vi försöker igen. Sonen säger också att han vill ha ett syskon, och alla hans kompisar har syskon. Men jag vill inte. Jag vet inte om jag vågar ens försöka. Jag vet vad jag har nu, och det är fantastiskt bra. Jag vet inte vad jag får. Det kan bli jättebra. Men i mitt huvud så ser jag mer risker än fördelar. Jag har sagt det till henne tidigare och hon har lyssnat och respekterat mitt resonemang. Men har inte gett upp tanken på att jag ska ändra mig. Och nu är det uppe på tapeten igen. Det känns förjävligt att inte kunna ge henne det. Men samtidigt så kan jag inte göra det bara för att vara snäll. Har någon varlt i samma sits? Tar gärna input från någon som varit i min sambos skor också.