Under födseln gick allt bra för min partner. Men två månader efteråt gick hon sönder fysiskt. Det är nu drygt 1.5 år sedan. Hon är bättre, men inte bra.
I allt det här har jag fått ge upp väldigt mycket. Vi flyttade till hennes hemstad 25 mil från där vi bodde. Jag slutade på mitt jobb. Vänner försvann. Mina intressen fick ge vika. Nu när dottern börjat på förskola så känner jag fortfarande en enorm skuld som letar jobb, då partnern ännu inte klarar av vissa saker i hemmet. Jag har fortfarande noll egentid och noll tid för intressen. Jag förstår att detta är vad man sajnar upp sig på. Jag är fine med det. Jag vill inte ha något ogjort eller försvinna heller för den delen. Men det börjar bli tärande att inte få ha någon del av ens egna liv.
Kommentarer
Tänk på att hålla god ton. Vi läser allt innan det publiceras. Meddelanden eller stycken/delar av meddelanden med detaljer såsom hela namn, kontaktvägar eller annat, till exempel namn på skola, kommer att raderas.
24 mar 2026
0
Det känns som att du har fått bära mer än många andra. Mer än mig. Ändå känner jag igen mycket av det du berättar. Intressen som får ge vika. Skulden över att det inte alltid blev som jag, eller vi, tänkt oss.
Jag hade mycket stöd av min partner, och hon av mig. Samtidigt önskar jag att jag hade pratat mer med andra, tidigare.
Vi är många som kämpar. Många som inte vill ha något ogjort, men som också vill hitta sätt att hantera livet utan att det äter oss levande.
För mig har delandet varit ett viktigt sätt att se hur andra kämpar. Att hitta sätt att göra annorlunda. Det lyckas inte alltid, men det är jävligt mycket skönare att misslyckas när man inte är ensam. Har du någon att dela med?